Oliver föddes en kall decembermorgon efter flera veckor med förvärkar och sömnlösa nätter. Förlossningen gick jättebra och ut kom en ganska stor kille som fick stimuleras lite för att börja skrika. Han var pigg och alert, vägde 4120g och var 53 cm lång, en riktig praktbaby! Pappa Roger åkte omgående och hämtade storebröderna som tyckte han var det finaste i världen.
Dagen förflöt med ett par besök men annars satt vi i vår ensamhet och bara njöt av det nya livet.
Under natten började lilleman på att stöka, var inte nöjd hur jag än gjorde, han åt, bajsade, kraxade och glupade. Jag trodde att han kanske svalt fostervatten som behövde få komma upp.
När klockan var vid halv fem på morgonen kom barnmorskan in och envisades med att vilja ta ut honom en stund så jag skulle få sova. Jag somnade omgående och jag vaknade till när en doktor satte sig på sängkanten, kl. var nu 5 på morgonen. Dr Emil sade att gossen inte mådde så bra och att han var på lungröntgen. Jaha minns jag att jag tänkte, han har svalt en massa fostervatten och nu måste vi till Umeå för behandling. Hade fortfarande ingen aning om hur vårt liv var på väg att ställas på ände.
Lungorna var fina men han svarade inte på syrgas, lägsta uppmätta saturation var 36% och han var väldigt blå. Narkosläkaren var tillkallad och dom började ge prostivas, ett medel som vidgar kärlen. Äntligen lite resultat, ductus, fosterkärlet öppnade sig och Oliver hade en fungerande cirkulation igen. Saturationen steg men då slutar han att andas (biverkning av prostivas) så då fick dom handventilera honom till barnteamet kom med helikopter från Umeå.
Doktorn och sköterskan från barn 4 förbereder mig på att han har ett hjärtfel, kanske transposition (förklaring: http://www.growingpeople.se/templates/Page.aspx?id=2177)
Dom intuberar lillaman och lägger honom i respirator inför helikopterfärden till Umeå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar